Regler för tysk vinklassificering
Lagstiftningen i EU gör bara en grov skillnad mellan bordsvin och kvalitetsvin. Medlemsländerna har möjlighet att omsätta denna lag till sina nationella förhållanden och får lov att lägga till specifikationer. Den tyska lagen kräver att mycket mer information skall vara tryckt på vinetiketten för ett tyskt vin och är helt annorlunda från de flesta klassificeringssystem i andra länder. De många beteckningarna i Tyskland kan förklaras av den breda mångfalden av vinodlingsområden och de speciella väderförhållandena.
Så tyder man en tysk vinetikett
Den officiella tyska vinklassificeringen baseras på vinlagen från 1971 (vissa ändringar har gjorts sedan dess). I lagen ingår flera faktorer som är till hjälp för att klassificera ett vin såsom vinregion, mognadsgrad hos druvan, tillsats av socker eller alkohol. Utöver vinlagen från 1971 finns även en från 1994 och en vinordning från 1998.
Det huvudsakliga syftet med vinlagarna är regleringen av import och export av tyska viner, övervakning av den nationella vinproduktionen, försäkring av att kvalitetskraven följs och som skydd för vinkonsumenter. Dessa punkter inkluderar en begränsning av vinproduktion till 13 specifika regioner och kontroll och övervakning av nyplantering av vinodlingar. Vidare är den största genomsnittliga skörden för en vingård specificerat samt bevattning av vingårdar förbjuden (undantag för branta sluttningar och stenig mark).
Kritik från vissa vinproducenter ledde till några extra beteckningar (t.ex. VDP – Verband Deutscher Praedikatsweine), men utan rätt till rättskydd. Den främsta kritiken var att det konventionella systemet inte gjorde skillnad mellan bättre och sämre vingårdar och att det inte är lämpligt att klassificera torra viner med hög kvalitet.
Klassificeringssystem för tyska viner
Etiketten på tyska viner innehåller obligatoriska uppgifter såsom region/område, kvalitetskategori, innehållsförteckning, alkoholhalt i procent, producent eller tappningsföretag och kvalitetskontrollens testnummer (A.P.Nr). De flesta vinproducenter anger även frivilliga uppgifter som årgång, vingård, druvsort och restsockerhalt.
Baserat på de ovan nämnda lagarna finns det fyra olika kvalitetsnivåer att mäta ett tyskt vin genom:
• Deutscher Tafelwein (tyskt bordsvin)
• Deutscher Landwein (tyskt lantvin)
• Qualitätswein bestimmter Anbaugebiete – QbA (kvalitetsvin från en viss region)
• Praedikatswein (kvalitetsvin med särskilda egenskaper)
Alla kvalitetsviner måste genomgå en kritisk, blind, sensorisk bedömning och en kemisk analys för att bevisa sin bouquet, smak och utseende. Detta test görs utifrån en femgradig skala och utförs av DLG (Tyska hushållningssällskapet). Testet undersöker om vinet är typiskt för sitt ursprung, druvsort och kvalitetsklass som vinproducenten har uppgett. Om vinet blir godkänt får den ett kvalitetskontrollnummer (A.P.Nr) som är en viktig och värdefull indikator för vinkonsumenterna.
Alla tyska viner måste uppge en av beteckningarna på vinetiketten. Nyligen uppdagades det att några av de mest kända vinproducenterna inte skiljer mellan de olika Praedikatsweinvinerna (kvalitetsviner med särskilda egenskaper), utan helt enkelt presenterar dem som Qualitätswein. Det är helt enligt lag och är säkert bra för vinproducenter med högt anseende som hävdar att endast kvaliteten på druvorna och vinodlingens jordtyp räknas, men beteckningen i sig är inte nödvändig för dem.
Deutscher Tafelwein (tyskt bordsvin)
Deutscher Tafelwein har det lägsta möjliga betyget för ett tyskt vin och används främst i Tyskland och exporteras inte. Denna typ av beteckning kallas “vin de table” i Frankrike, “vino de mesa” i Spanien eller “vino de Tavola” i Italien.
Det får endast produceras på erkända vingårdar och av erkända druvsorter. Det finns fem klassificerade områden för Tafelwein i Tyskland som måste anges på vinetiketten. Alkoholhalten måste nå minst 8,5% och ha en syrlighet på 4.5 gram per liter.
Deutscher Landwein (tyskt lantvin)
Deutscher Landwein håller en något högre gradering än Tafelwein men spelar inte heller en särskilt stor roll på exportmarknaden. Landwein är antingen torra (trocken) eller halvtorra (halbtrocken) och likvärdigt med det franska “vin de pays”.
Reglerna för framställning av Landwein liknar de för Tafelwein med den lilla skillnaden att alkoholhalten måste vara minst 9,0%. Det finns 19 erkända regioner för Landwein.
Qualitätswein bestimmter Anbaugebiete – QbA (kvalitetsvin från en viss region)
Qualitätswein bestimmter Anbaugebiete (QbA) är de viner som uppfyller den första kvalitetsnivån (Tafelwein och Landwein betraktas inte som kvalitetsviner) och genererar den största andelen tyska viner. QbA-märkningen visar att vinet kommer från en av de 13 officiella vinodlingsregionerna och framställs från tillåtna druvsorter.
Varje kvalitetsvin måste uppnå en minimumhalt av naturlig alkohol (7%) varvid chaptalisering före jäsningsprocessen är tillåten för QbA-klassificerade viner för att förbättra mognaden. Den högsta tillåtna mängden socker som får tillsättas regleras av lagen. Vanligtvis varierar QbA-vinerna från trocken (torr) till lieblich (medelsöt) och även om det är ganska enkla viner från en vingård kan de vara riktigt fina och köpas till relativt låga priser.
Praedikatswein (kvalitetsvin med särskilda egenskaper)
Den högsta kvalitetskategorin var tidigare känd som Qualitätswein mit Prädikat (QMP) och bytte namn till Praedikatswein under 2007. Denna beteckning talar om att vinet kommer från ett av de 13 erkända tyska vinregionern och att det har ett särskilt predikat, eller attribut, som kan vara en av följande (sorterade i stigande mognadsgrad):
• Kabinett
• Spaetlese
• Auslese
• Beerenauslese
• Trockenbeerenauslese
• Eiswein
Praedikatswein representerar de finaste tyska vinerna och ställer högst krav på druvsort, mognad, harmoni och elegans. De sex kategorierna av Praedikatswein måste ha en minsta tillåten mustvikt och framställas utan chaptalisering. Vinet kan variera från trocken (torrt) till edelsueß (mycket sött) med det är högst troligen att ett Praedikatswein innehåller en stor mängd naturligt restsocker.
Kabinett
Kabinett är det torraste av Praedikatswein:en men är fortfarande minst halbtrocken (halvtorr) i de flesta fall. Druvorna till Kabinett-viner skördas några dagar efter QbA-druvorna och ger en elegant, ljus och delikat stil med låg alkoholhalt. Den lägsta alkoholnivån är 7% och det måste väga 67-82 Oe (grader Oechsle), beroende på druvsort och ursprung.
Spaetlese (viner som skördas sent)
Spaetleseviner är fruktigare och sötare än Kabinettvinerna eftersom druvorna vanligtvis skördas två veckor efter de som används till Kabinettvinerna och har därför extra tid att mogna. Vinet kan jäsas i olika stilar från torr (trocken) till lieblich (fruktig), men finns främst i lieblich-stil (halvsött).
De mycket mogna druvorna ger Kabinettvinet en fin bouquet och en balanserad, väl avrundad smak. Enligt lag har de en alkohalt på minst 7% och en mustvikt på 76-90 Oe.
Auslese (vin av särskilt utvalda druvor)
Druvorna till Ausleseviner är handplockade och de övermogna, sent skördade druvorna innehåller vanligtvis en högre sockerhalt än Spaetleseviner. Druvorna påverkas delvis av Botrytis eller någon annan ädelrötakaraktär som tar bort druvans fuktighet.
Eftersom de omogna druvorna redan har plockats under skördetiden har Kabinettviner en intensiv doft med en fruktig stil och anses ofta som en av de ädlaste vinerna från en vingård. Den lägsta tillåtna alkoholhalten är 7% och mustvikten skall minst vara mellan 83-100 Oe.
Beerenauslese (vin av utvalda druvor)
Beerenausleseviner är sällsynta dessertvin som är gjorda av druvor som helt eller hållet är infekterade av ädelröta från Botrytissvamp. Druvorna har lagrats längre på vingårdarna än Auslese och väljs ut en och en. Vinerna är mycket sällsynta och kan inte produceras varje år.
Beerenausleseviner utvecklar en omisskännlig honungsliknande arom på grund av mognadsgraden och ädelrötan Vinerna är vanligtvis fylliga med mycket fruktig och kraftig smak. Lägsta alkoholhalten är 5,5%, vilket är lägre än för andra Praedikatswein, och skall ha en mustvikt på 110-18 Oe.
Trockenbeerenauslese (vin av torra, utvalda druvor)
Druvorna till ett Trockenbeerenauslesevin har nått ett russinliknande tillstånd och är ännu sötare än dem som används till Beerenaulese. Druvorna är helt täckta av ädelröta och plockas med största omsorg. Men sin höga koncentration av sötma är Trockenbeerenauslesevin att betraktas som Tysklands finaste och mest sällsynta dessertvin.
Det finaste tyska vinet har sitt pris och är precis rätt vin att lagra i vinkällaren i årtionden och sedan serveras till det perfekta tillfället. Det extremt söta och koncentrerade vinet har en alkoholhalt på minst 5,5% och en minsta mustvikt på 150-154 Oe.
Eiswein (Isvin
Eiswein tillhör också gruppen dessertvin och är framtaget av frysta druvor. Druvorna, som har samma eller ännu högre sötma än Beerenauslesedruvorna, skördas snabbt efter den första frosten och pressas i fruset tillstånd. Den pressade druvjuicen får en hög koncentration eftersom det mesta av vattnet isoleras genom isen och fastnar i pressen.
Eiswein får en fruktig syrlighet och sötma och serveras bäst som aperitif eller som avslutning på en efterrätt. Minsta mustvikt och alkoholhalt är densamma som för Beerenauslese.
Ytterligare beteckningar på tyska vinetiketter
Utöver den juridiskt baserade kategoriseringen av tyska viner finns det några relativt nya märkningsmetoder från Verband Deutscher Praedikatsweine (VDP). Viner med hög kvalitet kan kategoriseras efter sitt vinodlingsområde och till och med till den specifika vingården. Ytterligare kategoriseringar kan göras utifrån restsockerhalten i vinet:
• Trocken (torr): mindre än 9 gram/liter restsocker och bär oftast gulfärgade kapslar.
• Halbtrocken (halvtorr): 9-18 gram/liter restsocker och internationellt sett kategoriserat som torrt, bär mestadels limegröna kapslar
• Feinherb (“off-dry”): oreglerad beteckning och något sötare än Halbtrocken
• Lieblich / Mild (halvsöt): oreglerad beteckning, sockerhalt kan främst härledas till predikatet, bär oftast röd förslutning
• Sueß (söt): oreglerad beteckning, sockerhalt kan främst härledas från predikatet, bär oftast röd förslutning
VDP skiljer också mellan olika typer av odlare och producenter av ett vin med hjälp av följande villkor:
• Weingut (Vinegendom): avser en vinproducerande egendom
• Weinkellerei (Vintillverkare): avser en vingård
• Winzergenossenschaft (vinodlare, kooperativa): avser ett samarbete mellan flera vinodlare
• Erzeugerabfüllung (flaskproducerat vin): innebär att alla druvor som används för produktionen odlas, pressas, mognas och buteljeras vid samma egendom (kan även användas om vin som framställs genom ett vinodlarkooperativ)
• Gutsabfüllung (Egendomsflaskat vin): hänvisar till en odlare eller producent som uppfyller kraven för flaskproducerat vin samt några ytterligare krav
• Abfueller (Tappare / Avsändare): hänvisar till en tappare eller avlastare